monster_monsun_IMG_3289

Nu har det gått två dygn sedan Sleipner Cup-finalen och det börjar sjunka in att det gick så jäkla bra!

Vi är så jäkla glada över den här hästen att man bli alldeles matt. Hela lördagen var det som om man var bakfull (hur det nu känns på riktigt – det var länge sedan det var fest, hähä). Kroppen var totalt slut – det var en otrolig urladdning. ”Jag tror jag inte andades en enda gång under loppet” sa Michaela.

Efter loppet i Bollnäs för ett par veckor sedan kunde jag inte hålla tårarna tillbaka – då skämdes jag nästan över att jag misstrott Monsun innan start. Han bara for och galopperade i provstarterna och det var inte många travsteg rätt. Sen när han tar sig samman och blir tvåa och bara är så sjukt bra så var det en sån otrolig känsla att jag bara skakade. Det var stolthet upphöjt till hundra.

Den här gånger var det något annat som sköljde över en – det var mer en jävlaranammakänsla att nu visade vi alla att vi är i toppen – fy fan vad rätt det kändes!
Han gjorde det jag trodde att han kunde. Tanken var att han kunde en 26-tid om allt skulle stämma och att det skulle räcka bra långt. Nu fattades några tiondelar till det, men det fanns en god anledning till att de tiondelarna inte var på vår sida nu.

Monsun gick en snuskigt bra avslutning – och det fanns krafter kvar i mål enligt körande Jan Olov Åberg! Det blev en 23-tid sista 600 meterna efter en otroligt sur störning. Hästen framför galopperade och det tog tvärstopp. Vi låg då en knapp längd efter vinnaren – men tappade så otroligt mycket på den störningen. Det hade varit enormt fränt att se hur det gått utan den störningen. Efter loppet var han lika cool som vanligt och han var inte speciellt tagen av loppet. Vilket är helt galet med tanke på vilken tid det blev – 1.27,4… Den snabbaste tiden av ett svenskt fyraårigt kallblod i år.

Väl hemma i Förnebo var han dock riktigt kaxig när han klev ur transporten och ville verkligen tala om för HELA byn att han minsann var hemma. Han är ganska maffig när han lägger den sidan till. Tur att han är så snäll annars hade man nog åkt på skosulorna en bra bit. Han är i alla fall otroligt pigg och fin efter loppet och det kan inte ha slitit allt för mycket.

Nu väntar lite lugnare tid denna vecka och han får ta igen sig ordentligt, äta god man och ladda batterierna helt enkelt. Sen blir det lite nygammal träning som han gillar i några veckor innan vi tar sikte på Prinsessan Madeleines Pokal på Bollnästravet en 2 juli. 
Det är ett kortlopp och det kommer att gå undan värre kan tänkas. Vinnartiderna de senaste åren har varit 1.20,8 och 1.23,3.
Efter det är det derbykval på Östersund som väntar. Nu gäller det helt enkelt att konservera formen och hålla oss fräscha. Det kommer en ganska intressant höst också!

Just ja… Så här skrev jag förra söndagen med fem dagar till start: ”I dag söndag körde jag sista riktiga fulla träningspasset och han var riktigt bra i sex intervaller. Han fick gå ett par rejäl repor – en av dem var faktiskt det snabbaste jag kört hemma någonsin med ett kallblod. Ska tilläggas att det var med spända linor. Det känns som att vi kommer att komma till start på fredag med full form.”

Där var man ganska rätt ute i tanken!